Vet inte om det är bara jag som inte tycker om att vänta.
Jag försöker se det som frustrationsträning men jag lyckas inte särskilt bra med att luta mig tillbaka och vänta.
Om jag backar bandet så tycker jag de senaste två månaderna varit en enda lång väntan..en väntan på att se ett resultat av något slag.
Har berättat om det förut..om upplevelsen att åka berg och dalbana. Jaa..jag kan ju säga att jag aldrig åkt den på riktigt och jag kommer heller aldrig att utsätta mig för det, men det behövs inte heller för upplevelsen av att fara upp och ner i en hiskelig fart..den upplevelsen har jag koll på.
Fysiskt och psykiskt illamående..hisnande glädje..lite återhämtning mellan topparna och dalarna och känslan av “kan det aldrig ta slut”..
Efter gårdagens hisnade upplevelse av att vara på väg uppför så är uppförprocessen nu placerad i kö..många vagnar före är det och väntan är nödvändig för att komma vidare.
Jag vet att processer behöver ta tid och försöker snacka med mig själv om att
“Du vet Ewa det är faktiskt inte bra du som har behov..det finns andra på den här jorden som kanske har större behov och stått i kön längre”
det snacket hjälper inte ett dugg kan jag säga. Neej..så länge jag kan göra något går det bra men att vänta är förödande..riktigt jäkla skitseeegt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar