Fågelskräck för livet..

Fick den här kommentaren av Bunny på mitt förra inlägg

Jag erkänner att jag är livrädd för större fåglar... Har blivit jagad av en svan.. *asg* Man skulle inte fräsa åt den berättade man för mig efteråt... :O *skrattar*

När jag läste kommentaren kom en av mina bekanta bilder fram..de som dyker upp i skallen rätt som det är och oftast olämpligt..dock inte nu och den här historien är alldeles sann!!

I mitten av -90 talet jobbade jag som dagmamma. Hade i perioder ganska många småbarn. Min vän och kollega, dagmamman Vivi, och jag jobbade mycket tillsammans och hittade på allt möjligt skojigt och det här var mitt i vintern och vi hade bestämt att fåglarna vid fågeldammen skulle få påhälsning och bli matade för det var ju synd om dom..jättesynd faktiskt!

Sagt och gjort knallade vi med alla barnen, ca 10 st små under 6 år, alla förväntansfulla och med varsin brödpåse i hand för att mata de stackars fåglarna.

Väl framme lyftes de allra minsta ur vagnarna och vi gick mot fåglarna som befann sig nere vid det öppna vattnet. Ivrigt började barnen plocka upp bröd ur påsarna för att kasta åt de stora och mindre stora pippisarna.

Då..när ett par av gässen hade fått smak på brödet vet inte jag om de gav någon signal till de andra MEN fullkomlig kalabalik utbröt!! De tokhungriga fåglarna som var lika stora som några av de minsta barnen började jaga oss..väste och fäktade med vingarna och skulle ha MER!!

Vi fick samla i hop barnen och uppmana dem att springa bort från fåglarna..de minsta fick Vivi och jag ta under armarna och springa vi med!!

Barnen grät och skrek och var livrädda och fåglarna bara följe efter. Jag tog allt bröd och sprang tillbaka mot dom vildsinta ilskna djuren så jag fick dom med mig..jag hade ju brödet..sen tömde jag påsarna nere vid vattnet och sprang tillbaka och tog ungar och vagnar och flydde!! Jesus..

Undrar om det var något av barnen som fick "fågelskräck" efter den traumatiska upplevelsen..Hoppas inte.